Tre kvinnor på flykt pratar om Tigray

I november förra året slutade internet och telefonlinjer i Tigray-regionen i norra Etiopien att fungera. Våldet eskalerade medan resten av världen inte hade en aning om vad som pågick.

Mulu, Berhan och Azmera är tre kvinnor som flydde från Etiopien för att söka skydd i Sudan. Deras berättelser betyder mycket - då de gör att resten av världen får ta del av de hemskheter som utspelar sig i Tigray idag.

Mulu

”Vi hade ett bra liv – vi var tacksamma för vad vi hade”, säger Mulu när hon reflekterar över sitt liv i Tigray innan hon kom till Sudan.

Mulu flydde från sitt hem i Humera, som ligger i Tigray-regionen i Etiopien. Hon bor nu med sin man och sina barn i Gedaref-lägret i Sudan.

Foto: Khalid Alarabi/RESCUE

När de bodde i Humera brukade Mulus man göra affärer med Sudan. Deras liv var bekvämt och lyckligt, de hade ett hem där de planerade att uppfostra sina två barn.

”Jag bakade injera (en typ av bröd) när kriget började”, minns Mulu. Hon gick från att göra lunch åt sina barn till att samla dem för att springa för sina liv. Hon kunde endast plocka ihop några få ägodelar: ”Fotona hängde på baksidan av dörren när vi lämnade huset”, berättar hon och håller stadigt fast i fotona som påminner henne om livet som hon lämnat bakom sig.

”Precis när vi tvingades att fly exploderade en bomb under dadelträdet som vi nyss hade stått under.”, berättar hon. ”Under resan var det en gravid kvinna som hade sin man med sig. Mannen dog under den långa resan. Vi begravde honom och fortsatte sedan.”

Mulu och hennes familj lyckades korsa gränsen med hjälp av en stor bensindunk som de använde likt en båt när de korsade floden till Sudan. De kom fram till lägret med väldigt få ägodelar. ”Min lilla dotter hade inte ens kläder”, förklarar hon. Med hjälp av Mulus vän som bodde i Sudan samlade de ihop lite pengar och babykläder.

Mulu hann bara få med sig några foton när hon lämnade Humera i Tigray-regionen.

Foto: Khalid Alarabi/RESCUE

Nu bor Mulu med sin familj i ett läger i Tunaydbah tillsammans med 60 000 andra flyktingar som lyckats korsa gränsen. Mulu tänker ofta på resten av sin familj. ”Att leva utan att veta var din familj befinner sig får en att leva i ständig oro”, säger Mulu. ”Jag vet inte var min mamma och systrar är. Min brors död hörde jag om på TV.”

På grund av kronisk stress började Mulus hälsa att försämras. ”Från den dagen då kriget bröt ut blev jag väldigt sjuk”, förklarar hon. Med hjälp av bidrag från EU driver RESCUE vårdcentraler vid gränsen av Etiopien och Sudan. Där kunde Mulu få behandling och mår nu bättre.

Tack vare bidrag från EU kunde Mulu få behandling på RESCUEs vårdcentral i Gedaref-lägret i Sudan.

Foto: Khalid Alarabi/RESCUE

Trots att Mulu har gått igenom dessa hemska upplevelser, har hon fortfarande för sina barns skull hopp om att det kommer bli bättre. ”Kommer den här tiden att passera? Får vi återvända till vårt hemland? Det är vårt hopp,” säger hon med en högtidlig blick. ”Efter all förlust finns ändå hoppet inom mig att vi en dag kommer att få se vårt hemland igen.”  

Hon önskar fred, så att hennes barn kan få en bra framtid. ”Jag vill att mina barn ska kunna återvända till vårt hemland så att de kan utbilda sig, och att kriget ska upphöra så att vi kan träffa vår familj igen”, säger hon.

Berhan

“Livet i min by var fridfullt. Jag hade ett fint hotell och ett enormt hus”, säger Berhan när hon tänker tillbaka på sitt hem.

När våldet bröt ut plundrades hennes hotell och hennes egendom beslagtogs. Berhan försökte utan framgång få med sig sina ägodelar från sitt hem, men tillfångatogs istället och sattes i fängelse i två månader.

60-åriga Berhan flydde från Mai Kadra som ligger i Tigray-regionen i Etiopien. Tillsammans med andra från samma område bor hon nu i Gerdaref-lägret i Sudan.

Foto: Khalid Alarabi/RESCUE

Hon hade inte något annat kvar än pyjamasen som hon hade fått i fängelset och hon var fast besluten att fly Etiopien. ”Även om jag dog på vägen skulle det vara bättre än att bli dödad”, förklarar hon om sitt beslut.

När hon började sin resa klockan 03.00 efter att ha släppts från fängelset började hon gå genom vildmarken som omger hennes hemstad i hopp om att så småningom hamna på vägen i riktning till var hennes familj bodde. Hon fick hjälp av en ung pojke när hon var på väg i fel riktning, han visade henne vägen till gränsen mot Sudan.

Berhan hade utvecklat svåra kramper och svullnader i benen under resans gång, så när hon kom fram till Sudan var hon tvungen att bäras på bår till lägret.

Foto: Khalid Alarabi/RESCUE

Efter att hon gått långa sträckor genom landskap med taggiga växter började Berhans fötter få blåsor och hon utvecklade svåra kramper i benen. ”Jag blev buren över floden”, säger hon när hon beskriver ögonblicket hon korsade gränsen till Sudan. ”Mina ben klarade inte längre av att gå.”

I Sudan återförenades hon med sin dotter. Hon fick behandling för sina ben från RESCUEs EU finansierade vårdcentral i Gedaref-lägret. Men Berhan blir ständigt påmind om det våld hon bevittnat. ”Jag är lättad över att vi har någonstans att sova om natten”, förklarar hon. ”Men vi kan inte sova. Våra sinnen kan inte hantera de hemskheter vi upplevt. Även om vi försöker glömma dem kan vi inte bli av med minnena.”

Berhan fick vård på RESCUEs EU-finansierade vårdcentral i Gedaref-lägret. Hon fick medicin och injektioner för benen.

Foto: Khalid Alarabi/RESCUE

Trots detta håller hon upp hoppet om att återvända till Etiopien och återförenas med sina söner. ”Jag har aldrig sett något liknande under hela min livstid”, säger hon vemodigt. ”Jag oroar mig för mina barn.”

Hon drömmer om fred, så att andra familjer likt hennes kan leva som de gjort tidigare. ”Om vi inte kan uppnå fred kan vi inte göra någonting”, säger hon.

Azmera

Vi kunde försörja oss hemma. Vi hade frihet och levde ett bra liv”, berättar Azmera*

30-åriga Azmera bodde tidigare med sin man och dotter i Humora, som ligger i Tigray-regionen i Etiopien. Hon flydde därifrån och bor nu i Tunaydbah-lägret i östra Sudan.

Foto: Khalid Alarabi/RESCUE

Hon arbetade för en privat organisation i sin hemstad Humera och hade en bra månadslön. Men när våldet bröt ut plundrades organisationens fastigheter och Azmera kunde inte komma i kontakt med banken där alla hennes pengar fanns.

Azmera flydde med sin familj genom att gömma sig i vildmarken som omger Humera, de trodde att våldet skulle avta. Men efter att ha återvänt till Humera såg Azmera med sina egna ögon mycket död – bland annat ungdomar som hade dödats efter att de trott att de äntligen var i säkerhet. ”De var bara civila, fredliga unga vuxna som var obeväpnade”, berättar hon.

Azmera flydde utan att ta med sig någonting. ”Min dotter hade några leksaker hon brukade leka med och hon frågade mig var hennes leksaker var. Men hon förstår att vi var tvungna att fly och komma hit.” berättar Azmera.

Foto: Khalid Alarabi/RESCUE

Azmera har problem med ett av sina ben och har svårt för att gå långa sträckor, men den brådskande situationen gjorde att hon fortsatte kämpa. Hon gick hela vägen till Sudan med sin dotter. Hon gömde sig och sov i vildmarken i två dagar och beskrev att hon jagades av soldater som tillfångatog alla som försökte fly. Hon såg gravida kvinnor kämpa under resan, utan någon medicinsk hjälp. Några av dem klarade inte flykten.

I och med att Azmera och hennes dotter kom fram till Sudan var de inte längre i direkt fara.  Men efter det att hon kom fram till Tunaydbah-lägret började hon funderade på allt hon lämnat bakom sig. ”Våra barn hade ett bättre liv förut, när det var fred. Min dotter brukade gå i förskola”, berättar hon. Hon oroar sig för vilken påverkan allt det här har på hennes dotter.

Med bidrag från EU har RESCUE skapat trygga platser för barn där de kan lära och leka i vårdande miljö. RESCUE anordnar även sessioner för vuxna för att hjälpa dem att ta itu med traumat från våldet de upplevt och att lära dem metoder för att hantera shock och depression.

Foto: Khalid Alarabi/RESCUE

Sedan Azmera började besöka dessa trygga platser har hon sett förbättringar hos sin dotters mentala hälsa. ”När hon kommer hem pratar hon bara om skolan,” säger hon och ler mot sin dotter. ”Det har verkligen hjälpt henne med depressionen.”

Azmera har starka förhoppningar om sin dotters framtid trots de nuvarande förhållanden. Hon önskar att det ska bli fred igen i Tigray så att hennes dotter kan återvända till skolan en dag. ”Jag hoppas att hon blir en karriärkvinna som hjälper samhället i Tigray”, berättar hon och ser kärleksfullt på sin dotter. ”Inte bara samhället i Tigray, utan hela världen.”